Veckans poesi.
Ofta blir det kanske snarare månadens poesi.

Alltså: Sådant jag skrev när jag var ung och vacker (!).
Åren närmast före och efter 1960.
Kommentarer och åsikter är välkomna!!
Till: Den senast inskrivna övers.
De tidigare alltså liggande under.

Om natur.   Om Livet!.  Om ord.  Om golv.  Bagateller.   Sjukhus.  Elände.  Nonsens.  Skola.  Gästpoeter!

 Bosse Malmgren

___________________________________

Då gav jag farao
                                    i alltihop
och stack                     
för att komma från mig själv
            för att söka någonting
Ja   jag vet inte vad
Människa     betänk
Du kan ej löpa fullt så fort
att ditt jag ej hinner med
men med mycken energi
            kan du löpa rätt åt helvete
men ändå inte komma från
ditt privata helvete

Det är att leva
                    men ändå inte leva

___________________________________

Det va en gång
en virrig sång
            med blå toner
                    många blå toner
med en och annan skär
                                        ton
inga svarta noter
med vimplar

En virrig sång
            med dubbelröst
utan melodi     
                                bara blå toner
i ändlös rad . . . . . . .   NEJ
plötsligt bara hälften             

Det var en dubbelröst
är ensam döende stämma
nu                                   
Tystnaden kvar       
mjuk           
            sammetssvart
                        tystnad

Plötsligt .  .                   

___________________________________

biten

En skorpa knakar i skarvarna
när fogarna brister under ett visset äpple
och längtan skär i en gul ros torra blad
bland myggor och rovor på salsbordet

Bland reporna i en gammal korkmatta
finns några du gjort en mulen dag

Dock var dagen natt och reporna dans
bland vilsna fötter på knölig parkett

En blomma skriker ensamt till en kaktus
men kaktusen springer till nästa gula ros

Den ensamma rädslan springer på stumma fötter
men kommer aldrig till dörren                             
för den finns inte                                              
inte taket                                                        

Stjärnskott sveder ett rött skägg
när månen blinkar vänligt mot alla utom en frusen näsa

Solen spökar om natten i skära filttofflor
och Gustaf Wasa simmar fjärilsim i pudersnö

en helfnoskig fågel sjunger en blå ton bland svart

Tonen visslar sig borrande in genom ett pansar
och svetslågevitgnistrande skär den in
                                i en dammigt vilsen själ

Ett vibrerande kona skakar fram "hej och underbar"

Under är allt bart och skälvande och grönt

                    Men en tuggad skorpa sprakar ändå  .  .  .  .  .  .

__________________________________

Tillbaka